Sitter uppkrupen i soffan, hemkommen från skönt midsommarfirande och summerar midsommarhelgens läsning. Jag tror det är första gången på länge som jag verkligen sträckläst och slängt mig från en bra bok till en annan, slukat böcker så som man gjorde i värsta slukaråldern där någonstans i 10-årsåldern. I och för sig var väl slukarkapaciteten aningens högre på den den tiden, då man kunde sträckläsa tre-fyra böcker på en eftermiddag, men att som i helgen slutföra en bok, påbörja en annan och hinna läsa klart den är ett slags rekord för var jag hunnit med de senaste typ sex åren...
Jag läste klart Konsten att gråta i kör, en bok jag inte visste speciellt mycket om när jag började. Författaren Erling Jepsen har skrivit en roman med en elvaårig pojke som huvudperson och berättare. Han lever i en ytterst dysfunktionell familj med en storasyster som sover på soffan med pappan för att han ska hållas på bra humör och inte vara så ledsen. Fadern är handelsman med egen affär vars speciella talang är att hålla tårdrypande begravningstal och få alla begravningsgästerna att komma i rätt stämning. För att ytterligare förstärka effekten brukar sonen, tillika romanens berättarröst, följa med och klämma fram några tårar och suckar för att så att säga förhöja stämningen. Det är en tragisk handling med inslag av övergrepp, misshandel och annan tragik, och att det hela berättas ur den elvaårige pojkens naiva perspektiv förstärker det absurda i handlingen, men gör samtidigt det hela i många fall till en berättelse med glimten i ögat. Konsten att gråta i kör är en klart läsvärd historia, som enligt omslagstexten tydligen filmatiserats. Jag tror säkert att danskarna lyckats göra en bra filmatisering, men rekommenderar ändå att läsa boken först.
Efter denna tragiska roman slängde jag mig över Anna Janssons förförra Maria Wern-deckare. Jag insåg ju nu när hennes nyaste nyss kommit ut att jag ännu inte läst den förra: Inte ens det förflutna. Anna Jansson blir bara bättre och bättre för varje bok som kommer. Den här gången blir det lite av en Agatha-Christie-Tio-små-negerpojkar-historia när Maria Wern och ett antal kvinnor befinner sig på Gotska Sandön på en slags överlevnadskurs när en efter en försvinner eller dödas. Spännande, läsvärt med trovärdiga personteckningar, inte alls som hennes första romaner/deckare där karaktärerna mer var typer utan större trovärdighet. Dessutom försvinner Maria Werns outhärdlige exman Krister mer och mer ur handlingen. Bra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för din kommentar!