Det här med julkalender gick ju åt skogen... men vad fasen, nu är jag här igen och en ganska lång lästorka har förvandlats till någon typ av sträckläsning den senaste veckan. Skönt. Gott Nytt 2010 på er alla. Det kommer att bli ett speciellt år. Ser fram emot det! Mycket.
Oundvikligen har jag vänt på dygnet under den senaste tidens ledighet. I natt när jag inte kunde sova (trots sällskapet - eller kanske tack vare?) gick jag upp vid 3-tiden och satt mig i soffan och läste klart
Sara Kadefors senaste bok:
Borta bäst. Den var tankeväckande, rolig och tragisk på en och samma gång. Lättläst och snabbläst men ändå inte allt för lättsmält. Språk med flyt med humoristiska vändningar, rolig och fylld med humor, men med ett skratt som fastnar i halsen allt som oftast. Med andra ord: BRA.
I väntan på att nästa bok i vår bokcirkel ska dimpa ner i brevlådan så att jag kan börja på den, läste jag klart en
Joyce Carol Oates bok som jag hållt på med ett tag,
Den tatuerade flickan. Oates produktivitet är häpnadsväckande, men vetskapen om att det nästan finns hur många böcker som helst av denna fantastiska författarinna gör mig tryggt förvissad om att det alltid kommer att finnas något bra att läsa - om jag inte kommer på något annat. Samtidigt gör mig det lite stressad över att det kommer att bli svårt att läsa allt. Paradoxalt nog.
Efter Oates slängde jag mig över en intressant bok,
Smärtpunkten om Lars Noréns teateruppsättning 7:3 som han gjorde med tre långtidsdömda fångar 1998-1999 och som avslutades med det uppmärksammade bankrånet i Kisa och de ohyggliga polismorden i Malexander. Författaren
Elisabet Åsbrink kartlägger teaterprojektet. Författaren försöker förklara eventuella samband mellan teaterprojektet och de mord som skakade om Sverige på fler än ett sätt. Det som slår mig när jag läser boken är Kriminalvårdens agerande och frikostiga beviljande av permissioner, förblindade av Noréns helgonstatus som en av vår samtids mest upphöjda dramatiker. Det som också slår mig är teaterfolkets fullkomliga naivitet inför det material de arbetar med. Man kan lugnt säga att det hänt en del det senaste decenniet. Om det bara är på gott kan man självfallet diskutera, men det att Noréns projekt till viss del bidragit till de nuförtiden mer restriktiva permissionerna och det förbättrade säkerhetsarbetet känns logiskt. Det är en ytterst läsvärd bok som ställer många frågor, men som ger få svar.
Avslöjande? Jo, jag måste till min stora förvåning erkänna för mig själv att jag har blivit lite småsugen att läsa något av Björn Ranelid. Jag är chockad.
Vad har du läst under jul- och nyårshelgerna?
