Som vanligt när jag planerat att läsa en speciell bok brukar det sluta med att jag sitter med en helt annan historia som jag fastnar i. Precis när jag påbörjat både boken om Orwell och Hustvedts Vad jag älskade ramlade Isobel Hadley-Kamptz bok Jag går bara ut en stund över mig. Någon gång för ett bra tag sedan har jag visserligen gjort ett aktivt val och reserverat den på biblioteket, men det är inte alltid jag lånar hem och läser bara för att jag en gång tänkt så. Denna gången gjorde jag dock det och det ångrar jag inte. Hadley-Kamptz skriver tungt och bitvis deprimerande om ofrivillig barnlöshet och den stora sorgen över att ha förlorat ett älskat barn, men det är läsvärt, gripande, känslosamt och bra. Förutom de känslor hon förmedlar skriver hon en bra prosa, hon riktar sig direkt till läsaren och lägger in små brasklappar om vad som är fakta och vad som är fiktion.
Det här är tack och lov en bok om sorgen över barnlösheten som känns äkta och inte flåshurtig som till exempel Ben Eltons Fruktlösa försök. Vi är många som förstår skillnaden mellan att "få" och "skaffa" barn - även om det inte alltid syns utåt...
Fler recensioner av boken:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för din kommentar!