recensionsböcker

Jag har fått en hel hög med intressanta recensionsböcker, så man kan lugnt säga att jag har en del att göra framöver. Ett angenämt problem minst sagt. Jag försöker frambringa och uppbåda lite läslust, men så här en fredagskväll är det svårt. Av någon outgrundlig anledning har en av böckerna slagit mig i huvudet ett antal gånger redan... (Dessutom har jag nog drabbats av någon slags trötthetsafasi eftersom jag fick gräva långt in i skallen för att komma på att uttrycket heter "angenämt problem" och inte "angeläget problem" - vilket ju får en viss annan betydelse...)

Bilden lånad från Expressen.

ytterligare tre sekunder

I DN:s kulturdel idag recenseras Roslund och Hellströms Tre sekunder. Tyvärr ligger inte texten ute på webben vad jag kan se. Däremot finns andra recensioner på Svensk Bokhandels hemsida (Ett jättebra recensionsarkiv om man vill läsa recensioner på en och samma bok från olika tidningar). Det som förvånar mig när jag läser DN:s recension och flera av recensionerna i SvB:s recensionsarkiv är att många är odelat positiva till boken. DN höjer den mer eller mindre till skyarna och prisar trovärdigheten i handlingen och så vidare och så vidare... och författarna borde få pris och ditten och datten och hit och dit. Ja, ja, en recension är ett subjektivt tyckande - och ska heller inte vara något annat, men det förbryllar mig att så många tycker att boken är bra - för det är den INTE. Om recensenter i svensk dagspress tycker att det här är en välskriven kriminalroman så är mitt förtroendekapital för den svenska kulturjournalismen helt klart naggat i kanten. Om man sedan får för sig att detta är någon typ av trovärdigt reportage om svensk kriminalvård är det bara att beklaga.

Agnes hjärtar Edward

Idag var en recension jag skrivit för ett tag sedan med i pappers-NA. Det dröjer nog ett tag innan den publiceras (om den gör det....?) på webben, så här nedan kommer texten:

Agnes hjärtar Edward av Lina Forss är en kärleksroman med många tydliga samtidsmarkörer. Det är facebook hit och facebook dit, mailkorrespondens och sms-skickande. Karaktären Agnes skickar förresten inte sms, utan Forss använder uttrycket ”textar” när kärleksmeddelanden ska skickas till Edward. En annan av karaktärerna läser bästsäljande Jens Lapidus uppföljare till succén Snabba cash. Det är modernt och tydligt att allt sker i en tid som är nu och inte igår.
Bokens Agnes är gift med den många år äldre Ragnar. Tillsammans har de två tonårsbarn. Agnes syster Lisbet och hennes fru Elina har också tydliga roller i berättelsen. Agnes lär känna konstnären Edward på en vernissage och en intensiv kärlekshistoria inleds, mer eller mindre med maken Ragnars vetskap. Det är tvära kast mellan himlastormande lycka och svartaste mörker. Ena stunden är det små rosa moln och i andra stunden är det bittraste svartsjuka. Det är en dödsdans med kombattanter som inget annat vill än att förgöra varandra. Forss använder sig av en mycket tydlig allvetande berättare och många gånger känns det som om romankaraktärerna är marionetter, visserligen styrda av sina egna känslor, men med någon från ovan som håller i trådarna. Det som sker inuti Forss karaktärer beskrivs med ett utifrånperspektiv som skapar distans till de känslor som stormar i Agnes och människorna omkring henne.
Det här är en välskriven roman, men det är svårt att uppbåda någon sympati för Agnes. Inte för att jag som läsare har några moraliska aspekter på hur hon förhåller sig till sitt liv och sin familj, men genom författarens sätt att skapa distans till karaktärerna med sitt sätt att beskriva skeenden och känslor lyckas berättelsen aldrig riktigt gripa tag. Det blir platt och pladdrigt. En massa ord om känslor, som inte tränger in och griper tag. Den tydliga berättarrösten tar över och refererar händelserna som om vore de en brottningsmatch, och när domaren blåst i pipan för sista gången vet ändå ingen vem som vann.

Bilden är från författarens egen hemsida.

Några Norgehistorier

Jag gjorde en liten resa längs memory lane i NA:s recensionsarkiv och återupptäckte två böcker som jag tyckte mycket om. Den ena av en mer känd och den andra av en mindre känd (i alla fall för mig) författare. Den gemensamma nämnaren är att båda kommer från Norge.

Boxarbok

Om man har tillgång till pappersversionen av Nerikes Allehanda kan man idag läsa min recension av Åsa Sandells biografi om sitt liv som proffsboxare: Bakom garden. Antar att den kommer ut på Menywebben så småningom, så jag länkar den då, men upplysningsvis kan jag säga att den var både välskriven och riktigt intressant!

bra och dåligt, högt och lågt

Nerikes Allehandas bokbloggare Petra Jansson skriver i bloggen om en DN-krönika som kritikern/journalisten(?) Malin Ullman skrivit: Sluta dalta med bästsäljarna!
Jansson skriver:
Jag är ganska trött på att "bra" litteratur ska få stå i skuggan av den "dåliga". Och som Malin säger, det kanske är dags för litteraturkritikerna att visa vilka snobbar de är, säga ifrån, säga: vi har inget utrymme för lönsamma och dåliga böcker.
Här uppstår ju ett ganska intressant resonemang (med största sannolikhet varken för första eller sista gången). VAD är bra litteratur, och, VEM har rätt att bedöma det? Är en bok per automatik dålig bara för att den säljer mycket? Finns det någon oskriven lag som säger att litteratur blir dålig för att många, den stora massan, läser den och tycker om den? Jag tolkar både Jansson och Ullman som att det verkligen är skillnad på litteratur och litteratur (om de ens vill kalla det Liza Marklund, Johanne Hildebrand, Kajsa Ingemarsson m fl skriver för litteratur överhuvudtaget).
Men, finns det inte ett visst värde i ATT folk läser böcker, istället för att hänga upp sig på VAD folk läser. En kritikers roll är givetvis att bedöma (företrädesvis utifrån subjektiva värderingar) litteratur - precis på samma sätt som en musikkritiker bedömer olika artisters/konstnärers musikaliska verk, men är det verkligen så enkelt som att försäljningssiffrorna styr vad som är god eller dålig smak? Är Winnerbäck simpel och dålig att lyssna på bara för att han säljer bra (eller laddas ner mycket...)? Blir man en finare och bättre människa om man läser rätt böcker och lyssnar på rätt musik? Är det finare att köpa en bok på en liten bokhandel än att köpa den på Statoil?

recension igen

Min syster har recenserat Nina Björks Fria själar.

recensioner, postivt och negativt, roligt och mindre roligt

Från och till de senaste åren har jag skrivit litteraturrecensioner för Nerikes Allehanda. Det är roligt, men svårt. Jag har uttryckt mitt tyckande om en salig blandning av böcker, allt ifrån barn- och ungdomslitteratur och svenska debutanter till Theodor Kallifatides: En kvinna att älska och norska Karin Fossum: Brott.

Enligt Wikipedia är definitionen av en recension: En redogörelse för t.ex intrycken från en kulturprodukt, en vara eller en tjänst, och dess kvalitet i jämförelse med andra produkter i samma klass. Man ska heller inte glömma bort att en recension är ett subjektivt tyckande om någonting och att en recensent aldrig egentligen fastslår några definitiva sanningar om den produkt, det verk han eller hon recenserar. Det är något som vissa inte verkar förstå, i alla fall om man tänker på de reaktioner som man som recensent kan få när man tyckt något om något. Detta har inte "drabbat" mig själv så mycket, men andra mig närstående recensenter har vid flertalet tillfällen fått brev och telefonsamtal för att att "rätta till" sitt tyckande om den ena eller andra kulturföreteelsen. En recension är en recension och inte ett referat av något. För mig är det självklart att recensionen jag läser om en bok är presenterad och läst genom recensentens ögon, tycke och smak, som inte nödvändigtvis är samma smak som min egen. Man kan tycka att en författare om någon skulle vara medvetna om vad en recension är för något, men av erfarenhet kan jag säga att så icke är fallet. Nu har detta i och för sig inträffat en endaste gång (hittills) i mitt korta recensentliv, men för ett antal år sedan fick jag ett (i och för sig inte otrevligt) brev från författarparet Roslund & Hellström när jag skrivit en negativ recension av deras första deckare (tyvärr finns den inte kvar i NA-arkivet, så jag kan inte länka den) som jag tyckte var både dåligt skriven rent språkligt, kompositionsmässigt, samt väldigt osmakligt frossande i ett så svårt ämne som pedofiler, medborgarrättsgarden och så vidare. De uttryckte vänligt men bestämt sin åsikt om att jag hade fel i mitt tyckande om boken, eftersom mottagandet från annan press hade varit odelat positiv. Tydligen var det bara jag och en recensent till som inte tyckte deras debutdeckare var så bra. Om majoriteten av svenska recensenter är positiva betyder det alltså per automatik att boken är bra, eller?

Om ovanstående exempel är mindre roligt är det desto roligare när man får postiva reaktioner från författar- och förlagshåll när man tyckt något är bra. Jag skrev en recension av Henrik Kullanders debutroman Elfenbenssvart, som tydligen föll i god jord eftersom det sedan på omslaget på hans nästa bok Någonting odödligt fanns ett citat ur min NA-recension. Det är lite stöddigt skojigt faktiskt...

Janssons fåglar

Jag spelade in det första avsnittet av Anna Jansson-deckaren Främmande fågel som sänds just nu på Tv4. Tyvärr missade jag det andra och känner inte direkt för att hoppa på det tredje, trots att de snuttar jag sett av filmatiseringen tycks välfilmade och väl verkar leva upp till Janssons spännande thriller. Eva Röse i rollen som Maria Wern känns som ett lyckat val, även om Maria Wern i mitt huvud när jag läst böckerna varit liten, mörk och knubbig. Min gästrecension av Främmande fågel på dagensbok.com kan man läsa här.

Bilden lånad från Tv4

Bråk

Tydligen är det redan bråk om Marianne Fredrikssons böcker. Trist.
I vilket fall som helst går hennes böcker riktigt bra på bibblan. Det har varit många inne och frågat efter hennes böcker.

Jag börjar närma mig slutet på min ljudbok Smuts. Det känns som om den håller på att ta en oväntad vändning. Jag hoppas att jag inte kommer att bli besviken, men det känns som om det finns risk för det. Spännande fortsättning följer i bilen imorgon. Hoppas jag hinner lyssna klart innan jag är framme på jobbet - har lite tajt om tid imorgon och kommer inte att hinna sitta kvar på parkeringen och lyssna.

Ella på dagensbok.com har frågat efter en gästrecension av Anna Janssons Främmande fågel. Har en påbörjad ligger - måste bara försöka slutföra den... Får försöka klämma in den mellan födelsedagsuppvaktningar och barnkalas bara. Hipp hipp hurra för VIGGO som fyller 4 år imorgon!

Ljudböcker är också böcker...

Glömde igår att jag faktiskt har en till bok på lut just nu. Jag lyssnar alltid på CD-böcker i bilen på väg till jobbet. För tillfället är det Katarina Wennstams debutroman Smuts som ligger i spelaren. Hon jobbar som kriminalreporter och har tidigare skrivit mer samhällsdiskuterande böcker om t ex våldtäkt. Man får hoppas att Smuts till större delen är rent fabulerande (vilket man väl får anta eftersom den trots allt är romanklassad och inte ges ut som faktabok...) med tanke på vilken rättsröta den beskriver. Jag ska för övrigt recensera ljudboken i NA - och än så länge lutar det åt mycket positivt betyg - trots att en del av karakärerna känns ganska typiserade.