Dagens läsning

Tror det börjar kännas som om jag håller på att få läslusten tillbaka med hjälp av denna bok.

recensionsböcker

Jag har fått en hel hög med intressanta recensionsböcker, så man kan lugnt säga att jag har en del att göra framöver. Ett angenämt problem minst sagt. Jag försöker frambringa och uppbåda lite läslust, men så här en fredagskväll är det svårt. Av någon outgrundlig anledning har en av böckerna slagit mig i huvudet ett antal gånger redan... (Dessutom har jag nog drabbats av någon slags trötthetsafasi eftersom jag fick gräva långt in i skallen för att komma på att uttrycket heter "angenämt problem" och inte "angeläget problem" - vilket ju får en viss annan betydelse...)

Bilden lånad från Expressen.

läshörna

Lampa + fåtölj + bokhylla + bra böcker = allt man behöver (... och så kanske lite lugn och ro emellanåt)

Midsommarläshelgen

Sitter uppkrupen i soffan, hemkommen från skönt midsommarfirande och summerar midsommarhelgens läsning. Jag tror det är första gången på länge som jag verkligen sträckläst och slängt mig från en bra bok till en annan, slukat böcker så som man gjorde i värsta slukaråldern där någonstans i 10-årsåldern. I och för sig var väl slukarkapaciteten aningens högre på den den tiden, då man kunde sträckläsa tre-fyra böcker på en eftermiddag, men att som i helgen slutföra en bok, påbörja en annan och hinna läsa klart den är ett slags rekord för var jag hunnit med de senaste typ sex åren...

Jag läste klart Konsten att gråta i kör, en bok jag inte visste speciellt mycket om när jag började. Författaren Erling Jepsen har skrivit en roman med en elvaårig pojke som huvudperson och berättare. Han lever i en ytterst dysfunktionell familj med en storasyster som sover på soffan med pappan för att han ska hållas på bra humör och inte vara så ledsen. Fadern är handelsman med egen affär vars speciella talang är att hålla tårdrypande begravningstal och få alla begravningsgästerna att komma i rätt stämning. För att ytterligare förstärka effekten brukar sonen, tillika romanens berättarröst, följa med och klämma fram några tårar och suckar för att så att säga förhöja stämningen. Det är en tragisk handling med inslag av övergrepp, misshandel och annan tragik, och att det hela berättas ur den elvaårige pojkens naiva perspektiv förstärker det absurda i handlingen, men gör samtidigt det hela i många fall till en berättelse med glimten i ögat. Konsten att gråta i kör är en klart läsvärd historia, som enligt omslagstexten tydligen filmatiserats. Jag tror säkert att danskarna lyckats göra en bra filmatisering, men rekommenderar ändå att läsa boken först.

Efter denna tragiska roman slängde jag mig över Anna Janssons förförra Maria Wern-deckare. Jag insåg ju nu när hennes nyaste nyss kommit ut att jag ännu inte läst den förra: Inte ens det förflutna. Anna Jansson blir bara bättre och bättre för varje bok som kommer. Den här gången blir det lite av en Agatha-Christie-Tio-små-negerpojkar-historia när Maria Wern och ett antal kvinnor befinner sig på Gotska Sandön på en slags överlevnadskurs när en efter en försvinner eller dödas. Spännande, läsvärt med trovärdiga personteckningar, inte alls som hennes första romaner/deckare där karaktärerna mer var typer utan större trovärdighet. Dessutom försvinner Maria Werns outhärdlige exman Krister mer och mer ur handlingen. Bra!

gott och blandat

Multiskilled woman som man är *blink blink* kollar jag andra semifinalen på melodifestivalen med ena ögat, recensionsresearchar en aning med andra ögat, småchattar lite på facebook samtidigt som jag bloggar. Oj oj. Äntligen känns det som om jag kommit igång lite med läsningen igen och har till och med lyckats slutföra några läsprojekt. Nu gäller det bara att inte förta sig och börja släpa hem en massa godingar som jag inte hinner ägna någon uppmärksamhet. Idag gjorde jag dock ett litet undantag eftersom jag antar att det var meningen att just denna boken skulle följa med mig hem. Den trillade nämligen ut ur en bokhög som jag travat upp på skrivbordet, vilket fick mig att tro att det nog var meningen att den skulle med hem. Det var bara att låna ut den och stoppa ner den i väskan: Skynda att älska av Alex Schulman. Man kan tycka vad man vill om Schulman, hans fd bloggande och hans rykte som riksmobbare, men den här boken är intressant och det som skrivits om den har fått mig nyfiken.

Nice!

Det är härligt att äntligen ha hittat en bok som gör att man längtar till att krypa ner i sängen på kvällen. Det känns som att Nesser-deckaren En helt annan historia är en sådan bok, och det var faktiskt ett bra tag sedan som jag hade en sådan i händerna. Trots det kan jag inte förstå varför jag kväll efter kväll blir hängandes framför datorn. Det resulterar bara i att jag läser i sängen till boken slår mig i huvudet någon gång framåt 23.30-tiden. Det är lite sent när man ska upp vid 6 på morgonen. Som tur är har jag en vänlig väckarklocka som väcker mig med en uppiggande kopp kaffe på sängen. Brukar slörpa i mig den lite halvliggandes med åtminstone ena ögat uppe, så går det aningen lättare att svänga benen över sängkanten ner på golvet.

På jobbet importerar jag LIBRIS-katalogposter så det står härliga till. Trots att jag i stort sett enbart sitter framför skärmen och fixar till bibliotekskatalogen går det sakta framåt. I denna takten känns det som om vi kommer kunna inviga biblioteket någon gång 2015 eller så. Inte roligt... Bara att bita ihop och ta nya tag.

Bilden lånad här.

spridda skurar

Ja, nu menar jag ju inte vädret, även om det verkligen hängt regn i luften idag... Nej, spridda skurar syftar på mitt väldigt spridda och improviserade läsande just nu. För tillfället har jag en väldigt splittrad läsning och överdriver inte om jag säger att jag har typ fem påbörjade böcker på spridda ställen i lägenheten. Suck. I perioder när det är mycket runt omkring har jag svårt att koncentrera mig på en bok. Under kvällens långdragna nattprocedur inne hos dottern satt jag en halvtimme och läste i Håkan Nessers andra Barbarottideckare, En helt annan historia, och jag tror faktiskt det var tillräckligt länge för att jag verkligen skulle komma in i den, den här gången. Om jag inte missminner mig har jag läst det första kapitlet tre gånger utan att komma någon vart. Nu ska jag verkligen försöka att inte ströläsa massa annat, utan enbart ägna mig åt Nessers fantastiska värld med sitt finurliga språk, och försöka att koppla ifrån att jag stör mig aningens lite granna på att han skriver Kymlinge när han likagärna kunde ha kallat stan för Kumla...

Tips: Nessers hemsida är trevlig, informativ, rolig och läsvärd!