ytterligare tre sekunder

I DN:s kulturdel idag recenseras Roslund och Hellströms Tre sekunder. Tyvärr ligger inte texten ute på webben vad jag kan se. Däremot finns andra recensioner på Svensk Bokhandels hemsida (Ett jättebra recensionsarkiv om man vill läsa recensioner på en och samma bok från olika tidningar). Det som förvånar mig när jag läser DN:s recension och flera av recensionerna i SvB:s recensionsarkiv är att många är odelat positiva till boken. DN höjer den mer eller mindre till skyarna och prisar trovärdigheten i handlingen och så vidare och så vidare... och författarna borde få pris och ditten och datten och hit och dit. Ja, ja, en recension är ett subjektivt tyckande - och ska heller inte vara något annat, men det förbryllar mig att så många tycker att boken är bra - för det är den INTE. Om recensenter i svensk dagspress tycker att det här är en välskriven kriminalroman så är mitt förtroendekapital för den svenska kulturjournalismen helt klart naggat i kanten. Om man sedan får för sig att detta är någon typ av trovärdigt reportage om svensk kriminalvård är det bara att beklaga.

Why?

Jag undrar vad det är som gör att man fortsätter läsa en bok som man egentligen tycker är ganska kass? Just nu håller jag på med Roslund & Hellströms Tre sekunder, och den är verkligen inte bra. Den är tafflig berättartekniskt, personteckningarna är på gränsen till karikatyrer och beskrivningen av den svenska kriminalvården är... ehum... något fantasifull. Trots alla dessa minus kan jag inte lägga den ifrån mig. Jag vill veta hur det går, hur det blir, vad som ska hända. Det retar mig, men jag kan inte hjälpa det. Jag kan inte direkt påstå att jag läser boken. Jag konsumerar text.

Vad läser du just nu? Och varför kan man inte sluta läsa något som inte är bra?

statusrapport

Mitt e-boksprojekt går riktigt bra. Laddade hem Roslund och Hellströms nya Tre sekunder (trots att jag egentligen lovat mig själv att inte läsa något mer av dem efter att ha fått ett mycket ifrågasättande brev från författarduon när jag gav deras första bok en negativ recension). Boken i sig är väl lite sisådär. Med tanke på att den handlar om den kriminella världen och en hel del om livet på anstalt så är det så att säga ett område man är lite insatt i, och jag kan ju lugnt säga att det finns en hel del överdrifter, men, men, det är ju fiktion... I alla fall, att läsa på skärm är helt ok. Det går till och med över förväntan bra. Problemet är dock att jag laddade hem den på en sån där minilaptop, så att läsa boken i formatet som ett vanligt bokuppslag är lönlöst. Stilen blir alldeles för liten. Istället får man förstora upp en sida, vilket innebär att jag inte kan läsa hela sidan åt gången, utan måste scrolla mig fram över sidan. Efter drygt hundra sidor insåg jag att en halvkrampande arm berodde på mitt ihärdiga tryckande på pagedown-tangenten. Här hade det varit kanon att kunna ställa in en läshastighet som automatscrollade ner sidan i ett för mig lagom tempo. Kanske något som man kan utveckla i läsprogrammen, eller också är det en funktion som finns som jag ännu inte lyckats hitta. Who knows? Nu är bara mitt stora dilemma att Tre sekunder befinner sig i en dator som jag för tillfället inte har tillgång till. Istället får jag ägna mig åt att försöka läsa klart Kjell Erikssons Svarta lögner, rött blod. Eriksson är ett säkert kort. Spännande, bra, intressant, lagom otäckt.

Min snodda fredagsfråga om vilken oläst bok man har liggande väckte en hel del kommentarer om min surdeg, Gitta Serenys bok om Albert Speer. Trots sitt omfång verkar det helt klart vara värt att ta sig igenom tegelstenen. Jag ska bara försöka avsluta Eriksson och Roslund/Hellström först...

Bilden på Roslund och Hellström är lånad från Piratförlagets hemsida.

recensioner, postivt och negativt, roligt och mindre roligt

Från och till de senaste åren har jag skrivit litteraturrecensioner för Nerikes Allehanda. Det är roligt, men svårt. Jag har uttryckt mitt tyckande om en salig blandning av böcker, allt ifrån barn- och ungdomslitteratur och svenska debutanter till Theodor Kallifatides: En kvinna att älska och norska Karin Fossum: Brott.

Enligt Wikipedia är definitionen av en recension: En redogörelse för t.ex intrycken från en kulturprodukt, en vara eller en tjänst, och dess kvalitet i jämförelse med andra produkter i samma klass. Man ska heller inte glömma bort att en recension är ett subjektivt tyckande om någonting och att en recensent aldrig egentligen fastslår några definitiva sanningar om den produkt, det verk han eller hon recenserar. Det är något som vissa inte verkar förstå, i alla fall om man tänker på de reaktioner som man som recensent kan få när man tyckt något om något. Detta har inte "drabbat" mig själv så mycket, men andra mig närstående recensenter har vid flertalet tillfällen fått brev och telefonsamtal för att att "rätta till" sitt tyckande om den ena eller andra kulturföreteelsen. En recension är en recension och inte ett referat av något. För mig är det självklart att recensionen jag läser om en bok är presenterad och läst genom recensentens ögon, tycke och smak, som inte nödvändigtvis är samma smak som min egen. Man kan tycka att en författare om någon skulle vara medvetna om vad en recension är för något, men av erfarenhet kan jag säga att så icke är fallet. Nu har detta i och för sig inträffat en endaste gång (hittills) i mitt korta recensentliv, men för ett antal år sedan fick jag ett (i och för sig inte otrevligt) brev från författarparet Roslund & Hellström när jag skrivit en negativ recension av deras första deckare (tyvärr finns den inte kvar i NA-arkivet, så jag kan inte länka den) som jag tyckte var både dåligt skriven rent språkligt, kompositionsmässigt, samt väldigt osmakligt frossande i ett så svårt ämne som pedofiler, medborgarrättsgarden och så vidare. De uttryckte vänligt men bestämt sin åsikt om att jag hade fel i mitt tyckande om boken, eftersom mottagandet från annan press hade varit odelat positiv. Tydligen var det bara jag och en recensent till som inte tyckte deras debutdeckare var så bra. Om majoriteten av svenska recensenter är positiva betyder det alltså per automatik att boken är bra, eller?

Om ovanstående exempel är mindre roligt är det desto roligare när man får postiva reaktioner från författar- och förlagshåll när man tyckt något är bra. Jag skrev en recension av Henrik Kullanders debutroman Elfenbenssvart, som tydligen föll i god jord eftersom det sedan på omslaget på hans nästa bok Någonting odödligt fanns ett citat ur min NA-recension. Det är lite stöddigt skojigt faktiskt...