Kocksgatan...

... är färdigläst. Jahapp. Vet inte riktigt vad jag ska tycka, så jag tycker inte så mycket. Helt ok, lite vemodig, lite corny, lite skum, men ganska bra.
Ska ge mig på en omläsning av Naiv Super av Loe, men är lite för susig i huvudet av Poduim för att fixa det ikväll :)

Brunners fel!

Jag tackar gud (nej, jag vill inte stava med stort G) för öronpropparna från förra årets Gesslekonsert som jag glasögonlös och sömnlös hittade vid 02-tiden i natt. Jag gjorde misstaget att ligga och läsa Kocksgatan (Rumpboken enligt dottern - eftersom boken har en halvnaken kvinnorumpa på omslaget...) lite för länge så att jag inte hade hunnit somna innan maken behagade gå till sängs och lägga sig för att dra de obligatoriska timmerstockarna så att taket nästan lyfte. Kvällens plan är att inte läsa för länge, somna snabbt och fortsätta sova hela natten... vi får se hur det går.

Nja...

Efter att ha läst knappt hälften av Lundells Tårpilen inser jag att det inte är ett dugg intressant att läsa om en stackars alkoholiserad rock´n´roll-författare med ålderskomplex och relationsproblem. Kan inte riktigt sätta fingret på vad det var jag tyckte var bra med den förut, men det är som sagt en hel del år sedan jag läste den sist. Men, jag är inte den som är den, så är en bok inte tillräckligt intressant tänker jag inte plåga mig med den, så Tårpilen har åkt in i bokhyllan igen.
Före dagens besök på biblioteket hade jag som vanligt lovat mig själv att inte komma hem med annat än barnens val av böcker, men väl där kunde jag inte motstå frestelsen att bara gå och kika lite. Eftersom Brunner kändes som ett bra läsval letade jag upp Kocksgatan, fortsatte sedan till Paul Auster och valde Dårskaper i Brooklyn. Sedan råkade jag hitta Kristian Petris Nattboken också... Och jag som inte skulle låna något. Som vanligt med andra ord.

nästa i högen...

Passionata utvecklade sig till något thrilleraktigt mot slutet av historien - och det var verkligen ingen nackdel, utan lyfte hela berättelsen ett par snäpp. Helt ok läsupplevelse om än smått absurd emellanåt.

Eftersom jag haft turen att få en ledig eftermiddag med enbart mig själv som sällskap fortsätter jag i min läshög och tar itu med Ulf Lundells Tårpilen. Enligt borecension.se:s beskrivning är det väl ingen upplyftande historia direkt, men jag vill minnas att jag tyckte om den sist jag läste den - men det var ju några år sedan.

mera Brunner

Jag slog slag i saken (Säger man verkligen så...?) och började med min sommarläsningshög som jag hittat i min egen bokhylla. Började med Brunners Passionata. Har kommit halvvägs och kan inte bestämma mig för om den är bra eller inte. Boken är på samma gång spretig som den är på något sätt koncentrerad. Massa udda karaktärer med udda konstruerade namn som gör att det känns som ett litet spektakel, men ändå på något konstigt sätt är det vackert, sensuellt och det som verkar enkelt är i själva verkat ganska komplext. Ja, Passionata är lika knepig som min beskrivning, men jag kan ändå inte tycka illa om den och sluta. Komplext med andra ord...

Edit + Brunner + Ekblad = inget för mig

Nu ger jag upp. Det är inte alltid det blir en lyckad mix bara för att man plussar ihop massa bra ingredienser. Edit Södergran var en mycket intressant lyriker som skrivit massor av oförglömliga dikter. Hon har ett intressant levnadsöde. Ernst Brunner är en karismatisk författare som skriver intressanta böcker, på senare år ofta med historisk vinkling (Bellman, Karl XII t ex). Stina Ekblad är en av Sveriges mest begåvade skådespelare med massa fantastiska rolltolkningar på sitt CV.
Det kan tyckas vara ett brilliant drag att låta Stina Ekblad på sin sjungande finlandssvenska läsa in ljudboken av Ernst Brunners fiktionaliserade biografi om likaså finlandssvenska Edit Södergran, men jag klarar inte av det. Det är så poetiskt, så målande, så vackert och samtidigt sååååå fruktansvärt lååååååångsamt. Det kryper i kroppen, så tyvärr firma Brunner, Ekblad och Södergran. Var och en för sig = utmärkt, men tillsammans, nej tack!