vardagsläsning = vardagslyx!

Det är onekligen intressant att läsa om ett och samma fall utifrån två helt skilda synvinklar. Lördag - söndag har vi spenderat i Motala på festligheter och packningen fixade inte riktigt en tegelsten som Döden är en man så det var en liten obetydlig engelsk pocket som fick följa med på resan istället: en ungdomsroman som jag snabbplockade ur hyllan på jobbet och som kändes lagom arbetsam att ta sig igenom på främmande språk: The face on the Milk Carton. De återstående kapitlen blir lagom kvällsläsning.

Dagens mest angenäma läsning var annars tidningsläsningen på Kafé Tutingen i Askersund där vi stannade för lite lunch på väg hem till morföräldrarna för avhämtning av barnen. Grillad Foccicia med mozzarella och parmaskinka, mineralvatten (välbehövligt efter gårdagskvällens uttorkande aktiviteter...), klassisk musik och varsin del av Nerikes Allehanda och SvD. Vardagslyx!

Sjukt

Idag är jag hemma med sjukt barn. Sonen vaknade med hög feber så det vara bara att börja ringa runt i morse vid 7.30-tiden. Dotterns utvecklingssamtal på dagis fick ställas in. Det går ju knappast att släpa med en storebror med 39 graders feber på samtal. Nu är båda hemma från dagis och jag blir hemma från jobbet. Håller sjukan i sig får sonen vara hos mormor imorgon och dottern på dagis. Logistik på hög nivå. Som tur är i eländet så var det med andra ord ingen större katastrof att maken glömde sonens badbiljett till simskolan i sin plånbok som nu befinner sig i Motala. Maken alltså, med plånboken, med badbiljetten. Hosta + hög feber = ingen simskola = ingen badbiljett.
Får se om det blir någon läsning idag. Förmodar att det blir en del barnböcker. Medan min sega dator kopplade upp sig hann jag dock med några dikter av Maria Wine. Gillade denna:

Alltid är det någon
som står i vägen för en
eller är det jag som
står i vägen för mig själv?

Ur: Utan längtan - inget liv

Den sista sovjetstaten...

Måste bara skriva lite, fastän det inte handlar om böcker. Björn Rosengren påstod ju i en inofficiell intervju en gång i tiden att Norge var den sista Sovjetstaten. Huruvida han har rätt eller inte kan jag inte svara på eftersom jag inte varit i Norge sedan jag var två år gammal. Den sista sovjetiska utposten i Sverige enligt min uppfatning efter kvällens äventyr tycks vara Apoteket. Nog för att svenskarna sägs vara ett köande folk som artigt står och väntar på sin tur och det är ju trevligt, (Jag har varit med om en gång att försöka stå i kö och beställa fika på en italiensk vägkrog när två busslaster italienska pensionärer trillade in. Då blev det inte direkt några svenska vackra köer!) men det känns som om Apoteket drivit detta med köande in absurdum!
Ikväll åkte jag till Apoteket på Universitetssjukhuset för att fylla på medicinförrådet. När jag kom var det drygt 10 personer före mig vilket kändes ganska överkomligt. Efter 10-15 minuter blev det min tur och jag fick komma fram till kassan för att förklara mitt ärende. Hon skrev lite på en lapp och sa att jag skulle sätta mig och vänta igen och sedan skulle mitt nummer komma upp igen, fast nu på rad nummer två på den elektroniska tavlan. Jahapp. Där satt man och väntade igen. 10-15 minuter senare får jag komma fram till en annan kassa och en annan kassörska/expedit/receptarie/apotekare som började om med mitt ärende. Jag trodde i min enfald att det kanske var för att göra iordning min medicin som jag fått sätta mig och vänta igen. Nähä, det knappades på datorn (samtidigt som hon hela tiden pratar för sig själv om vilken rad hon ska klicka på och vilken tangent hon ska trycka på). Sedan får jag äntligen min lilla påse för 1500 spänn som jag måste gå till ytterligare en kassa för att få betala. Hamnar i kö nummer tre för kvällen. För att komma ut från Apoteket på Universitetssjukhuset måste man passera en kassa där man betalar alla typer av receptfria varor samt för alla receptbelagda mediciner och har man otur som jag hade ikväll får man trots att man är färdigexpedierad trängas med de receptfria kunderna. Dessutom har de lyckas komma på ett kösystem som ingen av kunderna verkar förstå sig på: Man ska stå i en och samma kö, men för att få betala till den ensamma kassörskan/expediten/receptarien/apotekaren i mitten av kassan ska man gå varanna kund åt vänster och varannan kund åt höger. Är det inte ett fantastiskt extremt exempel på svenskt köande!!! Tyvärr verkade ingen av mina "kökamrater" för kvällen förstå sig på systemet (vilket väl på ett sätt får tolkas positivt som att de sällan är sjuka och behöver besöka Apoteket för att köpa medicin) så det var polsk riksdag i kösystemet, eller ungefär som de italienska pensionärerna på bussresa...
Jag undrar hur man på Apoteket kan tycka att man har en god service när man för att få ut medicin måste vänta i tre olika köer!? Varför kan jag inte få betala min medicin i samma kassa som jag blir expedierad i från början? Fullständigt obegripligt och inte det minsta serviceinriktat. Ännu mer absurt blir det när man lyckats komma upp i högkostnadsskyddet och får hämta ut sina piller gratis. Även när man fått sin gratispåse måste man köa för att komma ut genom kassan, trots att man inte ska betala ett öre. Jag skakar på huvudet...