aktiviteter på tåg

Jag gillar att sova på tåg, i alla fall om jag reser på egen hand. Om jag inte sover på tåg, läser jag. SJ:s egen tidskrift Kupé är helt ok, men ganska snabbläst och räcker oftast inte hela resan (om man inte reser mellan Örebro och Kumla förstås, en sträcka som tar 12 minuter). Min vanligaste reslektyr på tåget brukar vara Sportmagasinet, men eftersom det inte är så länge sedan förra gången jag åkte tåg (Bok- och biblioteksmässan i Göteborg) hade det inte hunnit komma något nytt nummer - och att läsa om hockey-Z en gång till kändes inte jättelockande inför tre timmar på tåget till Borås. Istället hittade jag Runners World, vilket blev bra och inspirerande läsning.

På hemvägen slocknade jag innan vi hunnit utanför stadsgränsen. Hann se en skymt av mitt gamla hus när vi passerade Knalleland, men resterande stationer passerades obemärkta innan det var dags för tågbyte i Herrljunga. Här huserade en gång SJ:s sexigste tågutroparröst. I dagens ösregn med hysteriskt passerandes snabb-x2000-tåg på en ruggig perrong hade det behövts lite sexighet för att förgylla rusket, men icke.

Väl på tåget ägnade jag mig mestadels åt sms-läsning, men hann också med att läsa en av de där böckerna som ropade så på mig i början av veckan. Den ropade så högt att den inte bara fick följa med mig hem, utan även hamnade i väskan som reslektyr: Johanna Ekströms Jag ska vakna stående. Jag läser inte jätteofta lyrik, snarare alldeles för sällan. Varje gång jag kommer mig för att göra det tänker jag att jag borde göra det oftare eftersom det är ett format som tilltalar mig. Det här är Ekströms sjätte diktsamling och i baksidestexten står att hon rör vid drömmar i språkets utkanter, begär som vilar under ytan, lusten och nyfikenheten att finna baksidan av den egna tillvaron. Efter bara en genomläsning tycker jag att det handlar mycket om kroppens intuition, inre kartor, att finna sin egen väg, eller att vilja finna sin väg.

...

Jag tror på kartan under huden

den som ska läsas inifrån

...

Nej, jag ska nog inte ägna mig åt diktanalyser... men Johanna Ekströms lyrik berör mig, slår ett slag rätt in i magen, inte så det gör ont, snarare så det skaver lite, blir lite ömt och varmt, en träningsvärkskänsla som leder till något skönt så småningom.

ingen munter kille...

Pär Lagerkvist har varit en av mina favoritlyriker ända sedan gymnasietiden. Hans lyrik är ju knappast något man skuttar och hoppar av glädje och upprymdhet när man läser, och nu när jag läser om hans Aftonland som jag köpte på mässan så slås jag av att de flesta dikterna passar utmärkt i dödsannonser (Inte så konstigt eftersom det var hans sista diktsamling, som kom ut 1953) Kanske makabert att tycka att det är vackra dikter, men det är de! Lagerkvist är väldigt existensialistisk och det är väl därför man faller för det som tonåring. Hans Det är vackrast när det skymmer är den enda dikt som jag någonsin lärt mig utantill, inte av någon speciell anledning vad jag minns, utan mest bara för att den är så fin:

Den låter kanske otroligt dyster, men det tycker jag inte den är, snarare hoppfull.

Det är vackrast när det skymmer

all den kärlek himlen rymmer

ligger samlad i ett dunkelt ljus

över jorden

över markens hus

Allt är ömhet, allt är smekt av händer

Herren själv utplånar fjärran stränder

Allt är nära, allt är långtifrån

Allt är givet

människan som lån

Allt är mitt, och allt skall tagas från mig.

Inom kort skall allting tagas från mig.

Träden, molnen, marken där jag går.

Jag skall vandra - ensam utan spår.

eko eko eko

Min vän Pangbruden har haft synpunkter på att det ekar härinne, med tanke på att mina inlägg kommer så glest. Nu tänker jag glädja henne, och om det råkar vara någon mer som läser, med ett nytt inlägg.
Min läsning har varit något dämpad den senaste tiden och i stort sett enbart inbegripit tidningsläsande, godnattsagoläsande och en och annan text på baksidan av mjölkpaketet på morgonen. Häromdagen fick jag dock ett trevligt sms om att det fanns en bok att hämta på bibblan så jag tog vårens första cykeltur till biblioteket. Först gjorde jag mig skuldfri och betalade nio kronor i förseningsavgifter. Även vi bibliotekarier kan synda emellanåt... Jag hämtade min reserverade bok: Ur vulkanens mun av Helena von Zweigbergk och tog mig sedan tid att strosa runt bland hyllorna och plocka lite mer urkiljsningslöst vilket resulterade i följande lån:
Jag väljer livet av Sabine Dardenne - som jag först inte visste om jag skulle våga läsa. Den handlar om pedofilskandalen i Belgien i mitten av 1990-talet, men jag tycker nog att det var en värdig berättelse om ett ovärdigt brott. Snabbläst.
Efter att ha besökt biografihyllan tog jag en repa bland lyriken. När man inte känner för en stor och lång roman kan det vara skönt att läsa något i det kortare formatet. Då passar lyriken utmärkt! Här blandade jag både gammalt och nytt och valde tre diktsamlingar:
Homecomingqueen av Anna Jörgensdotter - har inte hunnit läsa den än, men den verkar bra.
Apo kryp hos av Lukas Moodysson - har stått och hållt i den tidigare, men av någon anledning har den inte fått följa med hem förrän nu. Verkar spännande och jag ser fram emot att läsa den.
Sedan fick det blir en klassiker som jag är nyfiken på: Utan längtan - inget liv av Maria Wine
Ur vulkanens mun är kort lånetid på, så den borde jag läsa först. Har börjat så smått i detta relationsdrama, men jag vet inte riktigt om det passar mig. Ska läsa några kapitel till innan jag avgör bokens öde.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att det är fantastiskt roligt att gå till biblioteket som en "vanlig" låntagare och välja lite efter dagsform och tillfällig smak. Att jag sedan inte kan låta bli att piffa till lite i hyllorna och ställa en och annan bok på rätt plats må vara hänt. Det finns värre yrkesskador...

Bilden lånad här.