Jag läste klart Helena von Zweigbergks roman Ur vulkanens mun i lördags kväll. Det var länge sedan jag sträckläste en roman på det sättet, och jag har svårt att avgöra varför jag egentligen gjorde det. Inte för att den inte var bra eller hyfsat välskriven, för det var den så det räckte till. Kanske inte direkt något litterärt mästerverk, men tillräckligt bra för att fånga mitt intresse. Förutom att vara bra var den obehaglig på något sätt. Jag antar att det är relationsdramatiken och spelet mellan föräldrarna som går ut över barnen som gör att det kryper kalla kårar längs ryggen emellanåt. Jag läste någonstans (har glömt var) om boken att slutet ansågs orealistiskt och inte så värst trovärdigt. Utan att avslöja för mycket kan jag nog inte riktigt hålla med. Slutet är hoppfullt, men jag tänker inte säga på vilket sätt... Därmed inte sagt att jag tycker att slutet är BRA.
Bilden från av Expressen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för din kommentar!