Inte för att jag känner någon större redovisningsplikt över mitt läsande, men det känns som om jag glömt/missat/inte hunnit/bortprioriterat att skriva lite om mina senaste läsupplevelser.
För ett tag sedan läste jag till slut ut Paul Austers Resor i skriptoriet. Trots att det är en liten tunn historia har jag påbörjat den några gånger inna jag slutförde. På ett sätt en liten Austerbagatell, men ändå så typisk Auster med sina meta-grejer och återkommande persongalleri. Genial men enkel på något sätt.
Cecilia Ahern är ytterligare en i raden av alla chiclitförfattarinnor, och som de flesta i genren ganska fängslande. Lyssnade på Tuva Novotnys uppläsning av PS jag älskar dig för något år sedan och förstår verkligen att den har blivit/ska bli film. Upprepar mig själv genom att ge den omdömet enkel men genial här också, även om jag på intet sätt vill jämnställa Ahern med Auster (Hoppsan!). Nu läste jag hennes uppföljare Där regnbågen slutar. Den bestod till större delen av mejl- och messkonversationer mellan karatärerna. Modernt och snabbläst, som att läsa dramatik, och självfallet blir man inte besviken på slutet. Rosa moln och romantik så det nästan blir sockersöttsliskigt och kräkvarning, men ändå helt okej paradoxalt nog.
Den pågående läsningen just nu förvånar mig själv en smula. Allra mest förvånad blev jag när jag fick boken i morsdagspresent: Göran Perssons (ingen närmre beskrivning behövs antar jag...) Min väg mina val. Anledningen till min förvåning är inte att den är exeptionellt bra eller otroligt smaskig och spännande, utan min stora förvåning ligger i att jag trots min motvilja mot karln inte kan sluta läsa boken. Varannan mening innehåller "jag" och hur bra han löste ett problem som ingen annan förstod och varannan mening uttrycker medarbetarnas tillkortakommanden. Det enda driv som finns i boken är lite avslöjanden-bakom-kulisserna och detaljer kring det politiska spelet som självfallet är intressant, men hans ton i boken bättrar inte direkt på hans image som självgod stropp.
