deckare, feelgood och politik

Av bara farten klämde jag i mig den senaste Anna Jansson-deckaren också: Först när givaren är död. Den var riktigt riktigt bra och välskriven och jag håller fast vid vad jag sagt tidigare att hennes böcker bara blir bättre och bättre. De första var helt ok, men litterärt sett inte mycket att hänga i julgranen om jag ska vara krass, men de senaste är riktigt bra. Det finns ett annat djup och en klarare skärpa i berättandet. Handlingarna är genomtänkta och karaktärerna inga lustiga figurer utan liv och blod - om man nu kan tala om "levande karaktärer" - det är ju romaner det handlar om slutänden... Nåväl. Pga en ofrivillig sjukdag mitt i värsta avslutningsstressen inför semestern läste jag klart både Jansson-deckaren och Väninnan av Eva Franchell som jag påbörjade för någon månad sedan men aldrig hade tid att läsa klart eftersom det blev kö på den. Väninnan i detta fallet är Anna Lindh, och Franchell skriver om världspolitik, UD, statsministern och livet i maktens korridorer, både i det stora och det lilla. Att Franchell i grund och botten är journalist är det ingen större tvekan om. Det är intressant och aldrig snaskigt.

Eftersom jag varit så duktig och läst ut två böcker och dessutom lämnat tillbaka dem tillät jag mig själv att ta hem två nya kandidater för sommarens läsning: Nessers Berättelse om herr Roos som jag liksom sparat lite på eftersom det är den sista i Barbarotti-serien. Dels eftersom jag blev inspirerad av Väninnan och dels för att jag väl måste erkänna att jag är en liten sucker för politikerbiografier så lånade jag även Pär Nuders biografi Stolt men inte nöjd. Knastertorrt? Tja, kanske, men man kan ju bli överraskad... Lars Danielssons I skuggan av makten var ju bra, intressant så varför skulle inte Nuder kunna göra om bedriften?

Innan jag ger mig på någon av ovanstående fynd måste jag dock läsa klart Kajsa Ingemarssons Bara vanligt vatten, som visst är lite för romantisk, lite för genomskinlig i handlingen kanske, lite för förutsägbar och lite för pladdrig ibland, men helt underbar läsning på en soldyna på bryggan när vattnet kluckar och solen gör sköna små nya fräknar på huden.

Midsommarläshelgen

Sitter uppkrupen i soffan, hemkommen från skönt midsommarfirande och summerar midsommarhelgens läsning. Jag tror det är första gången på länge som jag verkligen sträckläst och slängt mig från en bra bok till en annan, slukat böcker så som man gjorde i värsta slukaråldern där någonstans i 10-årsåldern. I och för sig var väl slukarkapaciteten aningens högre på den den tiden, då man kunde sträckläsa tre-fyra böcker på en eftermiddag, men att som i helgen slutföra en bok, påbörja en annan och hinna läsa klart den är ett slags rekord för var jag hunnit med de senaste typ sex åren...

Jag läste klart Konsten att gråta i kör, en bok jag inte visste speciellt mycket om när jag började. Författaren Erling Jepsen har skrivit en roman med en elvaårig pojke som huvudperson och berättare. Han lever i en ytterst dysfunktionell familj med en storasyster som sover på soffan med pappan för att han ska hållas på bra humör och inte vara så ledsen. Fadern är handelsman med egen affär vars speciella talang är att hålla tårdrypande begravningstal och få alla begravningsgästerna att komma i rätt stämning. För att ytterligare förstärka effekten brukar sonen, tillika romanens berättarröst, följa med och klämma fram några tårar och suckar för att så att säga förhöja stämningen. Det är en tragisk handling med inslag av övergrepp, misshandel och annan tragik, och att det hela berättas ur den elvaårige pojkens naiva perspektiv förstärker det absurda i handlingen, men gör samtidigt det hela i många fall till en berättelse med glimten i ögat. Konsten att gråta i kör är en klart läsvärd historia, som enligt omslagstexten tydligen filmatiserats. Jag tror säkert att danskarna lyckats göra en bra filmatisering, men rekommenderar ändå att läsa boken först.

Efter denna tragiska roman slängde jag mig över Anna Janssons förförra Maria Wern-deckare. Jag insåg ju nu när hennes nyaste nyss kommit ut att jag ännu inte läst den förra: Inte ens det förflutna. Anna Jansson blir bara bättre och bättre för varje bok som kommer. Den här gången blir det lite av en Agatha-Christie-Tio-små-negerpojkar-historia när Maria Wern och ett antal kvinnor befinner sig på Gotska Sandön på en slags överlevnadskurs när en efter en försvinner eller dödas. Spännande, läsvärt med trovärdiga personteckningar, inte alls som hennes första romaner/deckare där karaktärerna mer var typer utan större trovärdighet. Dessutom försvinner Maria Werns outhärdlige exman Krister mer och mer ur handlingen. Bra!

Glad midsommar!

ytterligare tre sekunder

I DN:s kulturdel idag recenseras Roslund och Hellströms Tre sekunder. Tyvärr ligger inte texten ute på webben vad jag kan se. Däremot finns andra recensioner på Svensk Bokhandels hemsida (Ett jättebra recensionsarkiv om man vill läsa recensioner på en och samma bok från olika tidningar). Det som förvånar mig när jag läser DN:s recension och flera av recensionerna i SvB:s recensionsarkiv är att många är odelat positiva till boken. DN höjer den mer eller mindre till skyarna och prisar trovärdigheten i handlingen och så vidare och så vidare... och författarna borde få pris och ditten och datten och hit och dit. Ja, ja, en recension är ett subjektivt tyckande - och ska heller inte vara något annat, men det förbryllar mig att så många tycker att boken är bra - för det är den INTE. Om recensenter i svensk dagspress tycker att det här är en välskriven kriminalroman så är mitt förtroendekapital för den svenska kulturjournalismen helt klart naggat i kanten. Om man sedan får för sig att detta är någon typ av trovärdigt reportage om svensk kriminalvård är det bara att beklaga.

testa dig själv!

Nerikes Allehanda har en campingtest på sin webb där man kan kolla vilken campingtyp man är... Jag antar att mina poäng är ett resultat av att jag nyss läst en campingbok. Vad annars jag ska skylla på har jag ingen aning om. Mina campingeerfarenheter sträcker sig annars till en helg om året (under i princip hela min uppväxt) på en tillfällig camping på en idrottsplats i Motala när min far cyklade Vätternrundan, samt två nätter i tält på en camping i Gränna för fem-sex år sedan.

RESULTAT: Du fick 12 poäng av 12 möjliga. Här är vår tolkning:10-12 poäng: Du är ett riktigt campingproffs som älskar att campa och har full koll på vad som gäller. Troligen är du en långliggare som bor i husvagn nästan jämt.

"Det ska va´ husvagn..."

Jag har läst klart Josefin Oleviks Campingland - en berättelse om flintastek, flukthål och förtältsromantik. Josefin som är runt 30, frilansjournalist, singel och storstadstjej, hyr en stor husbil och ger sig ut på campingturné för att ta reda på mer om den svenska campingkulturen och livet i husvagn. Hon besöker flera stora campingar som Tylösand och Ullared, åker till Dansbandsveckan i Malung och stannar till ett tag vid Fryken i Värmland. Hon är minst sagt en främmande fågel på campingplatserna där hon dyker upp hos de rutinerade camparna med skinnsoffa i förtälten. Några tittar lite konstigt på henne när hon försöker baxa in sin stora husbil. De allra flesta är gästvänliga (så länge hon inte stör mitt i melodikrysset!) och delar med glädje av sig av sina erfarenheter från sitt längre eller kortare campingliv. Förvånansvärt (tycker jag...) många slår ner bopålarna mer eller mindre permanent på campingen och stannar en längre tid. Jag trodde hela idéen med husvagn var att man skulle vara mobil och åka runt... Annars kan man väl lika gärna skaffa sommarstuga?

Om man kan kalla en bok för en roadmovie, är det just så jag skulle vilja beskriva Oleviks campingbok. Den är bra, intressant och välskriven, kanske att den slutar lite abrupt och med viss eftersaknad av sammanfattning - å andra sidan är den nog mer att betrakta som ett reportage än en sociologisk studie över de svenska campingvanorna.

Bilden från ntf.

En liten bokhög....

Jag har börjat bunkra upp inför sommarläsningen. Förra året botaniserade jag i min egen bokhylla hemmavid, men i år har jag hittat lite blandad sommarläsning i jobbhyllorna. Det har blivit en ganska bra blandning av fack- och skönlitteratur, mestadels nya böcker:

Lapidus, Gängkrig 145 - som jag för övrig snart läst klart. Lapidus senaste är en serieroman i behändigt format.
Shreve, Efterdyningar - jag tror aldrig jag läst något av Anita Shreve som inte varit bra, och jag räknar med att inte bli besviken den här gången heller.
Napoleoni, Skurkkapitalismen: hur bedragare, hallickar och maffiakungar påverkar världsekonomin - beskrivs på omslaget som en unik undersökning av skurkkapitalismens rötter och hur den kan bekämpas. Låter intressant och som en lagom lättläst fackbok att slänga in bland romanerna.
Nin, Venusdeltat - en intressant "klassiker" :)
Olevik, Campingland: En berättelse om flintastek, flukthål och förtältsromantik - låter som en spännande skildring av husvagnslivet.
Ingemarsson, Bara vanligt vatten - Små citroner gula-Kajsas senaste roman. Jag läste inte den förra (eller den förrförra heller tror jag...), men jag tror att det här kan vara en lite lagom lättsmält bladvändare.
Jansson, Inte ens det förflutna - jag insåg när den sprillans nya Anna Jansson-deckaren kom här i veckan att jag inte läst den föregående än, och dessa ska man nog läsa i rätt ordning för att få störst behållning av dem.
Heberlein, Det var inte mitt fel: om konsten att ta ansvar - ser fram emot att läsa denna bok! Från baksidestexten: "... men att vara människa innebär inte bara rättigheter, utan också skyldigheter. Den främsta av dessa skyldigheter är att ta ansvar för sitt liv, sina val och sina handlingar, i relation till sina medmänniskor och för vår gemensamma framtid" Låter det inte som en intressant bok!?
Jepsen, Konsten att gråta i kör - Det här är en bok som jag verkligen inte vet ett skvatt om, men ibland måste man ju chansa på de lite mer osäkra korten också, och låta sig överaskas en smula.

Ja, det var ju en hel bunt böcker... Jag är glad om jag fixar hälften av dem, men jag skulle heller inte bli speciellt förvånad om högen blir liggande hela sommaren och jag istället hugger böcker ur den egna hyllan, eller spontanshoppar pocket på Prix. Jag känner mig själv allt för väl för att LOVA att ovanstående lista kommer att vara läst i slutet av augusti... ha ha.

Why?

Jag undrar vad det är som gör att man fortsätter läsa en bok som man egentligen tycker är ganska kass? Just nu håller jag på med Roslund & Hellströms Tre sekunder, och den är verkligen inte bra. Den är tafflig berättartekniskt, personteckningarna är på gränsen till karikatyrer och beskrivningen av den svenska kriminalvården är... ehum... något fantasifull. Trots alla dessa minus kan jag inte lägga den ifrån mig. Jag vill veta hur det går, hur det blir, vad som ska hända. Det retar mig, men jag kan inte hjälpa det. Jag kan inte direkt påstå att jag läser boken. Jag konsumerar text.

Vad läser du just nu? Och varför kan man inte sluta läsa något som inte är bra?

Agnes hjärtar Edward

Idag var en recension jag skrivit för ett tag sedan med i pappers-NA. Det dröjer nog ett tag innan den publiceras (om den gör det....?) på webben, så här nedan kommer texten:

Agnes hjärtar Edward av Lina Forss är en kärleksroman med många tydliga samtidsmarkörer. Det är facebook hit och facebook dit, mailkorrespondens och sms-skickande. Karaktären Agnes skickar förresten inte sms, utan Forss använder uttrycket ”textar” när kärleksmeddelanden ska skickas till Edward. En annan av karaktärerna läser bästsäljande Jens Lapidus uppföljare till succén Snabba cash. Det är modernt och tydligt att allt sker i en tid som är nu och inte igår.
Bokens Agnes är gift med den många år äldre Ragnar. Tillsammans har de två tonårsbarn. Agnes syster Lisbet och hennes fru Elina har också tydliga roller i berättelsen. Agnes lär känna konstnären Edward på en vernissage och en intensiv kärlekshistoria inleds, mer eller mindre med maken Ragnars vetskap. Det är tvära kast mellan himlastormande lycka och svartaste mörker. Ena stunden är det små rosa moln och i andra stunden är det bittraste svartsjuka. Det är en dödsdans med kombattanter som inget annat vill än att förgöra varandra. Forss använder sig av en mycket tydlig allvetande berättare och många gånger känns det som om romankaraktärerna är marionetter, visserligen styrda av sina egna känslor, men med någon från ovan som håller i trådarna. Det som sker inuti Forss karaktärer beskrivs med ett utifrånperspektiv som skapar distans till de känslor som stormar i Agnes och människorna omkring henne.
Det här är en välskriven roman, men det är svårt att uppbåda någon sympati för Agnes. Inte för att jag som läsare har några moraliska aspekter på hur hon förhåller sig till sitt liv och sin familj, men genom författarens sätt att skapa distans till karaktärerna med sitt sätt att beskriva skeenden och känslor lyckas berättelsen aldrig riktigt gripa tag. Det blir platt och pladdrigt. En massa ord om känslor, som inte tränger in och griper tag. Den tydliga berättarrösten tar över och refererar händelserna som om vore de en brottningsmatch, och när domaren blåst i pipan för sista gången vet ändå ingen vem som vann.

Bilden är från författarens egen hemsida.

en bra idé och ett litet välkommen!

DN skriver att Författarförbundet bestämt sig för att man ska hjälpa till att sälja/distribuera böcker som utgått ur bokhandlarnas sortiment. Bra! Kanske kommer det framöver inte vara helt omöjligt att få tag i böcker som är äldre än några år...


För övrigt om någon händelsevis lagt märke till den nya besöksräknaren är den där den är för att den gamla packat ihop och lämnat in. Jag är dock lite förvånad över att det varit drygt 750 besök på ca en månad. Trevligt! Välkommen hit, vem du än är som läser (uppenbarligen någon mer än min syster... :)

Bok-SM

Om man kan tävla i musik kan man väl lika gärna tävla i litteratur, eller?
Vinnaren i Bok-SM 2009 heter Sara Lövestam och har skrivit en roman som heter Udda och handlar om en man som tänder på amputerade kvinnor, en lesbisk "player" och en forskare i svenska språket, och tja, det låter ju lite som titeln, udda... Vinsten består i ett få boken utgiven på Piratförlaget i höst, men redan nu kan man läsa ett utdrag här.