Nja...

Efter att ha läst knappt hälften av Lundells Tårpilen inser jag att det inte är ett dugg intressant att läsa om en stackars alkoholiserad rock´n´roll-författare med ålderskomplex och relationsproblem. Kan inte riktigt sätta fingret på vad det var jag tyckte var bra med den förut, men det är som sagt en hel del år sedan jag läste den sist. Men, jag är inte den som är den, så är en bok inte tillräckligt intressant tänker jag inte plåga mig med den, så Tårpilen har åkt in i bokhyllan igen.
Före dagens besök på biblioteket hade jag som vanligt lovat mig själv att inte komma hem med annat än barnens val av böcker, men väl där kunde jag inte motstå frestelsen att bara gå och kika lite. Eftersom Brunner kändes som ett bra läsval letade jag upp Kocksgatan, fortsatte sedan till Paul Auster och valde Dårskaper i Brooklyn. Sedan råkade jag hitta Kristian Petris Nattboken också... Och jag som inte skulle låna något. Som vanligt med andra ord.

nästa i högen...

Passionata utvecklade sig till något thrilleraktigt mot slutet av historien - och det var verkligen ingen nackdel, utan lyfte hela berättelsen ett par snäpp. Helt ok läsupplevelse om än smått absurd emellanåt.

Eftersom jag haft turen att få en ledig eftermiddag med enbart mig själv som sällskap fortsätter jag i min läshög och tar itu med Ulf Lundells Tårpilen. Enligt borecension.se:s beskrivning är det väl ingen upplyftande historia direkt, men jag vill minnas att jag tyckte om den sist jag läste den - men det var ju några år sedan.

mera Brunner

Jag slog slag i saken (Säger man verkligen så...?) och började med min sommarläsningshög som jag hittat i min egen bokhylla. Började med Brunners Passionata. Har kommit halvvägs och kan inte bestämma mig för om den är bra eller inte. Boken är på samma gång spretig som den är på något sätt koncentrerad. Massa udda karaktärer med udda konstruerade namn som gör att det känns som ett litet spektakel, men ändå på något konstigt sätt är det vackert, sensuellt och det som verkar enkelt är i själva verkat ganska komplext. Ja, Passionata är lika knepig som min beskrivning, men jag kan ändå inte tycka illa om den och sluta. Komplext med andra ord...

sommarlistan

Nu har jag botaniserat i den egna bokhyllan och plockat ut följande böcker. Jag misstänker att jag är överoptimistisk om jag påstår mig hinna läsa allihopa, så det tänker jag inte göra... Det är en hyfsad blandning gammal och nytt, läst och oläst.

Christa Wolf, Der geteilte Himmel

Jag skrev min c-uppsats i litteraturvetenskap om Wolf och skulle vilja läsa om för att se hur jag upplever en av hennes böcker idag, några år senare... Tyvärr finns den inte översatt, men det blir bra övning med en bok på tyska innan sommarens Hamburgsresa.

Barbara Voors, Älskade du

Oj, vilken fantastisk läsupplevelse jag fann i Voors någon gång precis efter gymnasiet vill jag minnas... Kanske farligt att läsa om, men det känns nödvändigt att testa.

Kerstin Thorvall, Ensam dam reser ensam

Thorvall är en gammal favorit, en superdam som bara blivit bättre och bättre med åren - och även mer och mer neurotisk. Jag kommer faktiskt inte ihåg om jag läst just denna titel förut.

Kristian Petri & Martin Sjöberg, Resan till Sachalin

Petris noveller är bland det bästa jag läst, men denna spännande bok har stått oläst i bokhyllan allt för länge. Dags att ta tag i! För övrigt har jag hört något rykte från en väl initierad källa om att det är Petri som fått stå modell för Krille Krokodil i Charlie Christenses serier om Arne Anka.

Ulf Lundell, Tårpilen

Även Tårpilen blir en favorit i repris...

Erlend Loe, Naiv Super

Oj, det blir visst bara gamla favoriter på läslistan. Får nog börja kalla det för omläsningslistan. Loe är en uppseglande favorit på senare tid. Tokrolig, helsjuk och helt enkelt underbar att läsa.

Jens Christian Gröndahl, Tystnad i oktober

Jag känner mig fullkomligt förtrollad av Gröndahls (förlåt stavningen kära Jens Christian, men jag orkar inte leta rätt på något riktigt danskt ö...) stämningsskapande böcker med den melankoliska tonen. Egentligen brukar det inte hände så mycket, men det gör ingenting när man skriver så vackert.

Jan Fridegård, Trägudars land

Fridegård är en sådan författare som jag självklart läst förut, men inte denna klassiker.

Ernst Brunner, Passionata

Brunner är Brunner, speciell men intressant. Jag har egentligen bara läst någon enstaka av hans senare böcker så det är dags att läsa något äldre.

Kerstin Ekman, Rövarna i Skuleskogen

Synd att Ekman försvann från Svenska akademien i samband med Rushdie-affären. Jag tror hennes röst hade behövts. Rövarna i Skuleskogen har stått oläst länge länge i bokhyllan, så i sommar är det verkligen på tiden!

Bilden på Brunner lånad från Aftonbladet.

sommarens projekt...

Funderade på idag om jag skulle göra en raid i mitt jobb-bibliotek och fylla en påse sommarläsning att ägna mig åt i sommar. Efter att tanken först slagit mig insåg jag genast att den påsen förmodligen kommer bli liggandes i något dammigt hörn eftersom jag kommer vara mycket själv med barnen under sommaren och med största sannolikhet inte kommer hinna läsa så mycket. I alla fall inte mer än vanligt. Nästa tanke som slog mig var att jag har överfyllda bokhyllor hemma med massa böcker, varav många inte är lästa, utan enbart inköpta i väntan på rätt tillfälle. Således bestämde jag mig för att sommarens läsning till större delen får komma att bestå av botaniserande i den egna bokhyllan. Tror jag kan komma att hitta många guldkorn och återkommer med några förmodade kommande läsningar så fort jag kikat lite närmre.

Detta till trots kunde jag ändå inte bärga mig när jag tillbringade lite tid på stadsbiblioteket idag med dottern efter dagis. Efter att ha fått med oss tre bilderböcker från barnavdelningen seglade jag in på vuxensidan och letade fram Jenny Tunedals bok om Sonja Åkesson: Vara vit mans slav och helt andra dikter. Läste en intressant artikel i Nerikes Allehanda i helgen om Sonja Åkesson och kände att jag behövde uppdatera mig lite. Så nu är det parallelläsning mellan The Primes (se föregående blogginlägg) och denna Åkesson-bok. Blir nog en bra blandning.

Bilden på Sonja lånad här.

yes yes yes

Yes!

Idag kom äntligen min bok från Tobias "Ensamhetshushållsbloggen" Johansson: The Primes. Ska bli spännande läsning! Undrar hur jag får barnen fortast möjligt i säng ikväll.... ?

måste bara...

Jag är helt kär i Stefan Anderssons nya skiva och trots att detta inte är någon musikblogg (inte ens i närheten...) måste jag bara lägga ut en av hans texter (trots att man väl inte får - men det s.k.i.t.e.r. jag i...) Gud så bra han är:

Du kan döma mig för lagar jag bröt mot

i ditt fosterlands namn

och du kan hindra mig att träffa mina kära

och krossa närhetens band

jag vet du kan jag vet du kan

och du kan fänglsa mig och släcka alla ljusen

när du låser min cell

och du kan hota med att piska mina lemmar

var morgon och kväll

jag vet du kan jag vet du kan

med du alla tankar som jag tänker

och de känslor som jag känner

och de stunder när jag njuter

kan du aldrig ta ifrån mig

och när solen står på din himmel

du hör fåglar sjunga i vinden

ja då lever jag på minnen

de kan du aldrig ta ifrån mig

och du kan smida mig tunga bojor

till smärta och sorg

och du kan tvinga mig att bära tunga stenar

för att bygga din borg

jag vet du kan jag vet du kan

och du kan plocka av mig alla kläder

och säga att jag är ingenting värd

och du kan peka på borggårdsgalgen

hota med rep eller svärd

jag vet du kan jag vet du kan

men du alla tankar som jag tänker

och de känslor som jag känner

och de stunder som jag njuter

kan du aldrig ta ifrån mig

och när solen står på din himmel

du hör fåglar sjunga i vinden

ja då lever jag på minnen

de kan du aldrig ta ifrån mig

Hela skivan är en samling historiska betraktelser med Carlstens fästning som tema och Stefan Andersson själv skriver att han med egna funderingar försökt ge liv åt murar och människor i en tid för länge sedan, något han lyckas ypperligt med. Denna CD kommer snurra många varv i min spelare...

Bilden hämtad här. (samma som skivomslaget)

Intressant!

Biblioteksplan ska ordna öppettider året om Nerikes Allehanda, Örebro

förvånar mig själv

Inte för att jag känner någon större redovisningsplikt över mitt läsande, men det känns som om jag glömt/missat/inte hunnit/bortprioriterat att skriva lite om mina senaste läsupplevelser.

För ett tag sedan läste jag till slut ut Paul Austers Resor i skriptoriet. Trots att det är en liten tunn historia har jag påbörjat den några gånger inna jag slutförde. På ett sätt en liten Austerbagatell, men ändå så typisk Auster med sina meta-grejer och återkommande persongalleri. Genial men enkel på något sätt.

Cecilia Ahern är ytterligare en i raden av alla chiclitförfattarinnor, och som de flesta i genren ganska fängslande. Lyssnade på Tuva Novotnys uppläsning av PS jag älskar dig för något år sedan och förstår verkligen att den har blivit/ska bli film. Upprepar mig själv genom att ge den omdömet enkel men genial här också, även om jag på intet sätt vill jämnställa Ahern med Auster (Hoppsan!). Nu läste jag hennes uppföljare Där regnbågen slutar. Den bestod till större delen av mejl- och messkonversationer mellan karatärerna. Modernt och snabbläst, som att läsa dramatik, och självfallet blir man inte besviken på slutet. Rosa moln och romantik så det nästan blir sockersöttsliskigt och kräkvarning, men ändå helt okej paradoxalt nog.

Den pågående läsningen just nu förvånar mig själv en smula. Allra mest förvånad blev jag när jag fick boken i morsdagspresent: Göran Perssons (ingen närmre beskrivning behövs antar jag...) Min väg mina val. Anledningen till min förvåning är inte att den är exeptionellt bra eller otroligt smaskig och spännande, utan min stora förvåning ligger i att jag trots min motvilja mot karln inte kan sluta läsa boken. Varannan mening innehåller "jag" och hur bra han löste ett problem som ingen annan förstod och varannan mening uttrycker medarbetarnas tillkortakommanden. Det enda driv som finns i boken är lite avslöjanden-bakom-kulisserna och detaljer kring det politiska spelet som självfallet är intressant, men hans ton i boken bättrar inte direkt på hans image som självgod stropp.

glömde...

... man kanske ska skicka vidare stafettpinnen när man fått en sån här enkät. Jag hoppas jag inte brutit mot någon netikett som jag inte är insatt i...

Skickar vidare till Pangbruden och Loppran!

Bilden lånad här.

utmaning

Jag har fått en utmaning från Peter A. Sist jag svarade på någon sån här enkätutmaning om min musiksmak blev jag hånad av min syster i flera dagar (Förlåt syrran, jag överdriver lite...), men eftersom jag är lagom vuxen nu vågar jag trots allt stå för att jag lyssnade på Alf Robertsson som barn.
Denna utmaning går ut på att skriva vad man lyckats med, misslyckats med och vad man låtsas. Detta är ju inte helt enkelt att svara på. Vad man lyckats och misslyckats med är väl mest upp till andra att bedöma och vad man låtsas kanske man inte direkt vill avslöja... om man nu medvetet låtsas något. Hmmm.
Mer konkret kan jag svara på dagens lyckande, misslyckande och låtsasliv: Tjaaa, idag har jag lyckats kränga mig runt träningsspåret ett helt varv (utan att stanna) - dock bara 3 km och jag inser att det är långt kvar till milen, men jag har åtminstone inte misslyckats med den (än). Trots allt låtsas jag innerst inne att det kommer att gå kanonbra sista augusti på Tjejmilen i hufvudstaden. Vad jag däremot misslyckats med idag är att ta mig upp ur sängen första gången klockan ringde.